FÖRLOSSNING

Bättre sent än aldrig sägs de...ja tänkte i alla fall dela med mig av min senaste hemförlossning då AMOS NILS ALVAR ANDBERG föddes den 28.3.2012

10 sekunder gammal

De var tisdag och jag var i graviditets vecka 40+6. Efter att jag packat iväg barnen och lämnat dem på dagis var jag på Crustum på frukost med min väninna, därefter tog jag mig en rask promenad till min homeopat. Hade bokad tid med henne kl.11.30. Vi talades vid i 1h, skönt, fick alla min tankar tömda. Kom hem och vilade mig innan mamma skulle komma. Vi hade på helgen redan kommit överrens om att ingen baby syns till kommer mamma på tisdagen och så hämtar vi barnen tillsammans och äter middag. Sagt och gjort så blev de! Mysigt med hjälp och sällskap, tack mamma för att du finns. Mamma åkte iväg hem igen kl.17.45 och jag la mig för en liten stund i sängen innan de skulle bli dags för buu-klubben för dom två stora, kände mig mätt och trött. Hann ligga i 10min och kände att trosorna blev blöta, hmmm? Tog mig till toaletten och flush...mängder av fostervatten forsade i byttan! Bad Elwa hämta min telefon eftersom jag inte hade någon chans att stiga upp själv. Ringde Benjamin som stod på Scanno (på jobb alltså) och sa att "jag tror att fostervattnet gått" (tror va vansinnigt, inte va de någo jag tror de var nog mängder som rann ner i byttan och i flera bindor när jag väl våga stiga upp). Benjamin blev glad och sa att han börjar städa och packa iväg sig. I samma väva ringde jag min mamma som satt i bilen på västerleden, hon vände om och kom tillbaka för att ta med sig Evert. Ringde min syrra som kom för att plock upp Elwa! De va underbart och spännande och när mamma och syrran önskade lycka till då kändes de stort, nu var de på riktigt, snart skulle han vara här! Barnen visste inget, tänkte att de e bäst att jag int säger eftersom de så gärna velat vara med när lillebror föds. Nu i efterhand kunde ju barnen ha kunnat sova hemma. Men samtidigt kändes de skönt att slippa vara nervös för att om de skulle ha vaknat...

När Benjamin kom hem fixade vi ordning de sista inför förlossningen. Checkade bassängen koppla slangarna, plockade fram allting i vardagsrummet, plockade undan lite smått efter dagen, tände levande ljus i hela lägenheten, ringde barnmorska, doula, fotograf om att vattnet gått och vi lova höra av oss ifall sammandragningarna kommer igång. Vi låg i vår säng och småpratade, åt lite kvällsmat, tittade på nyheterna och sedan vid kl.20 började sammandragningarna komma lite smått med 20 minuters intervall. Vi la oss i sängen och vila. Vi kände oss båda väldig trötta efter dagen med arbete, vardags fix mm. Jag låg och slappna av och andades genom sammandragningarna som kom regelbundet och Benjamin började klocka dem an eftersom jag gick djupare och djupare in i mig själv. Han förstod att nu talar vi förlossning och kände att han kanske inte vill vara helt själv i fall babyn tänker komma i samma fart som Evert. Han kolla med mig ifall vi skulle ringa barnmorskan, doulan...men jag hade inte så stor skillnad, jag koncentrerade mig på mitt och kunde inte ta ställning till om vi sku och va vi sku! Men Benjamin ringde och berättade om läget. Anu (min barnmorska) hon kom vid 23 så också min doula och dom andra (en som filma och en som fotograferade). Jag låg fortfarande i min säng på vänster sida och hade intensiva och regelbundna sammandragningar som jag andades igenom och fokuserade på att släppa alla spänningar, känna mig tung i kroppen, inte jobba emot utan gå med. Mellan sammandragningarna pusta jag ljudligt ut och tog hjälp av en varm havrepåse för att bättre kunna slappna av när de va paus. Jag försökte sätta mig upp på jumppa bollen eller stå men de lyckades inte. Trycket ner mot mellangården och rektum var olidligt. Kommer ihåg att jag funderade på att varför känns de inte bra att stå?! Blev för en sekund lite orolig för om de att jag bara låg skulle dra ut på hela förlossning när jag då inte hade hjälp av tyngdkraften så som jag hade när jag födde Evert. Då var de ett måste att stå och  snurra på höfterna, men inte nu! Men bestämde mig snabbt att bara lyssna hur kroppen ville och behövde göra. 

Låg i sängen mellan kl.20.00-00.00 så här

Kl.00.00 gick jag på toa och därefter i bassängen, då kändes de som att jag behöver få hjälp av vatten som smärtlindring.

I bassängen ökade sammandragningarna i intensitet, kom tätt och var tuffa. Snabbt kände jag trycket ner. Anu ville undersöka mig men hela underlivet och mellangården var så känsligt att jag ogärna ville att någon skulle röra vid mig. Gjorde inre undersökningen själv och var fullt öppen och kände babyns huvud. Vilken euforisk och kraftgivande känsla. Där i den mest intesiva och tuffa och uppgivna stunden gav babyn mig all kraft jag behövde. Bestämde mig för att nu skall ungen ut, nu orkar jag inte mera och tog tag i att krysta. Va tyst och koncentrerad och hade handen hela tiden på babyns huvud för att orka fortsätta. Kände huvudet så tydligt åka fram och tillbaka och sen till sist stå och spänna. Andades och andades och slappnade av väntade på nästa sammandragning. Behövde inte använda någon kraft utan andningen och kroppen gjorde jobbet. 

Kl.00.57 såg Amos dagens ljus. Han fick födas i vatten. Hans strategiska mått var 4600g och 55cm!!! en genetisk färdigt kodad man. Har ingen annan förklaring till han var 1kg större än dom två andra. Min farmor berättade att min pappa och min faster varit 4,7kg och 4,8kg när dom föddes (vilket jag inte hade någon aning om). Är så tacksam att alla "missat" att Amos var så stor eftersom jag VÄGRAT flda ifall jag vetat att han var så stor! Levde i tron att han var 3,7kg! Tack och lov för de! Men nu förstår jag varför de kändes så tungt att stå, jo helt enkelt för att han var så tung och trycket blev enormt. Blev också överraskad att förlossningen började med vatten avgång (inte så vanligt bland omföderskor), men nu i efterhand förstår jag att all kraft verkligen behövdes för att livmodermunnen skulle öppnas och han skulle se dagens ljus.

Om ni har tankar eller frågor besvarar jag gärna!