Funderar ofta på förändringar i Elwas utveckling efter att hon varit sjuk...positiva och negativa. Hittills i hennes liv tycker jag att de endast varit utveckling mot de positiva så som att hon börjat prata bättre (när hon var liten), äta bättre, blivit mera självständig osv. Men nu efter hennes häftiga kräksjuka och diarré så har vi en väldigt jobbig och utmanande period på gång. Känns tufft att vara så konsekvent och hård med henne men tyvärr behövs hårda tag just nu! Skulle nästan kunna påstå att Elwa gått bakåt i utvecklingen om man nu kan säga så. De är som vi skulle vara i ruta 1 när de gäller trots och testade av alla de slag. Nämde om Elwas jobbiga "vecka" på dagis och de sa att hon också testar dem väldigt hårt där. De tröstar lite förstås att de inte bara är vi här hemma som testas. Vi har ständig fight om hur sitta i mat bordet, klä på sig, promenera/ sitta i vagnen, borsta tänderna, äta godis...
Men jag antar att som förälder så ställs man inför utmaningar hela tiden. Man kan inte förvänta sig att sakerna skall rulla på av egen kraft och att barn skall förstå att bete som som de vuxna vill..tror bara inte att de funkar så fast man önskar de varje dag. Varför är man så dum och tror att de skall vara så som man önskar. Istället kanske inse att okej vi har små barn och då går allt i barnens takt och på deras villkor. De är ju bara de att man själv upplever att man har vissa gränser och att man har rätt till dem, man skall inte behöva tolerera allting. Och barn behöver lära sig att man inte kan bete sig hur som helst. Tryggt är förstås att Elwa vågar härja och testa hemma, men fy så tungt att vara den ständiga uppfostraren. Har lovat mig själv att jag inte tänker fara någonstans med barnen innan Elwas humör lugnat ner sig. De är så jobbigt att sätta henne på plats annanstans än hemma. Vill dessutom inte göra vardagen jobbigare för mig utan de räcker alldeles bra som de är med de som vardagen nu erbjuder.
