Ingen funderar lika mycket som jag, lovar att ingen annan mamma går omkring och funderar och vänder på allting lika mycket som jag gör, pust! På gott och ont, men ibland skulle jag önska att jag kunde släppa allt och ta de mesta som de kommer...
Rutiner, de behöver vi för att vardagen skall löpa smidigt. Vet med mig själv att jag behöver ha framförhållning och de behöver barnen med. Känns underbart skönt när vi äntligen har en vardag som funkar bra. Trivs hemma, barnen är nöjda, orkar bra, de finns färdig hemlagad mat för de mesta färdigt bara att värma upp...
Blöja, Evert han är blöjfri. Han går antingen själv eller så kommer han och säga "kiki" eller "kakka" när han behöver gå på toa, inte EN olycka på 1 månad. Vågar säga att han är torr. På natten har jag ännu blöja men han har en fjuttig liten kisi i blöjan på morgon. Elwa hon har också blivit duktig och sover hela natten utan blöja! De tog sin tid att få bort nattblöjan men nu har hon redan sovit 1 månad utan och klarat de problem fritt. INGA olyckor!
Dagis, har aldrig varit en förespråkare av dagis och är inte så förtjust i tanken nu heller, men Elwa går och trivs. Hon är 3 dagar i veckan från 10-15. Känner att de skulle fungera bra även fast hon var hemma på "heltid". Men tror för min del att känslan av att dagis finns som alternativ och avlastning är viktig. Eftersom vi inte har några barnvakter så känns de som att dagis är toppen. Har lite mera möjlighet att flexa med tider och program. Vi har dagis som ett alternativ till vardagen hemma. Inget måste...
Sova, de gör vi med olika uppsättningar varje natt. Ibland 2 och ibland 4 personer i vår säng. Varför skall barn sova i sina egna sängar och i sitt eget rum? Är de så man tror att de är bäst? Sover man i självaverket bättre eller sämre? Blir alla vana att sova tillsammans i samma rum? Är de alltså en vane sak om man sover tillsammans eller ensam? Vem vill sova ensam? Är de nyttigt att lära sig sova ensam eller lär man sig de i alla fall med tiden? Skapar de trygghet och starkare relationer för tex syskon om de sover tillsammans? Va är de som säger att de bara är bra för tvillingar att sova tillsammans eftersom de är vana att redan i magen ha en nära relation. Varför är de inte självklart att syskon skall sova tillsammans? Är de samma sak att sova i samma rum eller borde man sova i samma säng för att rent fysiskt känna den andras närvaro och därigenom känna trygghet? Borde man ha 1 sovrum där alla, hela familjen sover, ligger de något i de?
Säng, hurudan säng är bäst? Typ en säng som är 250 bred så alla får plats? Eller skall man trängas i en smal 160 bred? Ligger de något i att dirigera tillbaka ett otryggt barn i sin egen säng? Va vinner man på de? Har någon förälder fått ha sin säng helt i fred...tvivlar starkt??? Skall barnen ha sina egna sängar? Tar de bara onödig plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar